“Ge akt på dig själv”: Uppmärksamhet och vår digitala kultur
Av Arkimandrit Maximos Constas. Denna text är en översättning av fader Maximos artikel på engelska som du kan hämta här (med kompletta fotnoter och referenser). Fader Maximos har levt som munk på Simonopetra på Athos, men är nu verksam i USA.
Vårt distraherade liv
Vår allestädes närvarande och påträngande cyberkultur utlovade först en teknologisk utopi, men har istället utlöst en andlig kris i vilken den mänskliga erfarenheten systematiskt fragmentiserats och jagets koherens hotas allt mer. Genom att leva i en kultur av organiserade distraktioner blir våra tankar isolerade och frånkopplade, vilket hindrar oss från att se och erfara livet i dess helhet. Distraktioner och fragmentering har negativa konsekvenser för kunskapsorganisation: de hindrar oss från att engagera vårt andliga djup och gör oss oförmögna att ägna oss åt våra medmänniskors andliga djup, eftersom vi förlorat kontakt med vår egen personhet och därför inte heller varken kan bemöta vår nästas personhet eller Guds.
Med start år 2009 publicerade New York Times en serie artiklar under temat ”Driven till distraktion”, vilka fokuserade på olyckor och dödsfall där ouppmärksamma förare varit involverade. Serien fortsatte sedan med ”distraherade doktorer”, och kunde rapportera om det stora antal kirurger som förlade personliga telefonsamtal till operationstid; om sjukvårdspersonal som sms:ade samtidigt som de hjärt-lung bypass-maskin; och om narkossköterskor som köpte resor online.
Distraktioner orsakad av sociala media på arbetsplatsen kostade den amerikanska ekonomini $650 miljarder per år, då avbrott på grund av sociala medier skedde var tionde minut, och med anställda som spenderade 41% av sin tid på Facebook. Enbart i USA lades 12 miljarder timmar kollektivt på att surfa på sociala medier varje dag. Den genomsnittlige högskolestudenten lägger 3 timmar per dag på att kolla sina sociala medier, men bara 2 timmar på sina studier. Förutom dessa officiella data finns ett överflöd av anekdotiska bevis, som t.ex. en rapport från september 2013 om passagerare på ett tåg i San Francisco som alla var så distraherade av sina telefoner och paddor att de inte lade märke till den beväpnade man som viftat med sitt vapen för alla att se under ett antal minuter innan han sköt och dödade en 20 år pendlare (det hela fångades på tågets övervakningskamera).
Förutom de ekonomiska kostnaderna och förlusten i mänskligt liv finns det en andlig kostnad som New York Times och US Centers for Disease Control and Prevention inte har kompetens att diagnostisera, nämligen förlusten av mänsklig agens, fragmenteringen av människans subjektivitet, och den växande splittringen av jaget. I sin senaste bok The World Beyond Your Head har Matthew Crawford hänvisat till denna situation som en ”kris i ägandet av sig själv”, och argumenterat för att vi nu lever i en ”uppmärksamhetsekonomi” i vilken ”vår uppmärksamhet inte längre är vår egen att rikta vart vi vill”, vilket gör ”våra försök att vara fullt närvarande” till en svår kamp. Crawford menar att vårt omättliga behov av ändlösa distraktioner inneburit att innehållet i distraktionerna i princip är irrelevant, vilket uppenbarar en djupare kris i våra värderingar. Enligt Crawford har vi blivit ”agnostiker” angående vad vi uppmärksammar, vilket innebär att vi inte längre vet vad vi bör värdera. Till följd av detta blir våra inre liv ”formlösa”, och vi blir mottagliga för det som framställs inför oss av mäktiga kommersiella krafter som tagit de traditionella kulturella auktoriteternas plats. Att å andra sidan vara uppmärksam är det första steget i att göra anspråk på vår mänsklighet, vår egen agens och vårt självbestämmande som människor. Vi väljer vad vi lägger uppmärksamhet på, och, på ett mycket konkret sätt, avgör detta vad som är verkligt för oss, vad som i själva verket ryms i vårt samvete och sinnelag. I motsats till detta uppenbarar distraktioner och fragmentering ett etiskt tomrum i själva centrum av vår existens, vilket får Crawford att efterlysa en uppmärksamhetens ”etik” och ”askes” för vår tid, grundad i en rimlig förståelse av människans sinne.
Crawfords tidigare bok var en text om vikten av arbete. Han sörjde förlusten av konkreta arbetskompetenser i vår digitala kultur, vilken han menade hade distansierat människor från verkliga arbetsredskap och det fysiskt arbete vilka de var skapade för att begagnas i. Det är inte oväntat att hans uppmärksamhetens ”etik” och ”askes” på samma sätt fokuserar på delaktighet i hantverk och praktik, en verksamhet som kröver att hantverkaren handskas direkt och uppmärksamt med-, och därför är fullkomligt närvarande i-, den objektiva verkligheten.
Att vara uppmärksam
Utan att vilja förminska vikten av skickligt hantverk (vilket ju det heliga Berget sysslat med genom dess långa historia), så skulle jag vilja fokusera på det moment som logiskt infinner sig före själva uppmärksamheten, oavsett all (logiskt påföljande) aktivitet för vilken den kan anses nödvändig eller nyttig. Som jag visar nedan erbjuder uppmärksamheten oss ett djupgående och effektivt svar på vår moderna kultur av organiserad distraktion. Det är sant att den ”uppmärksamhetens etik och askes” som Crawford efterfrågar är central för ortodox antropologi och moralisk psykologi, nämligen: i ”uppmärksamhetens” (προσοχή) praxis eller ”iakttagandet av sig själv” (προσέχειν σεαυτῷ).
Uttrycket – vilket bara på ett ytligt plan går att koppla till det Sokratiska rådet ”Känn dig själv!” (γνῶθι σαυτόν) – återfinns i olika former i Nya testamentet, men det kommer i själva verket från 5 Mos 4:9, ”ta dig till vara (eller ”ge akt”) och akta dig noga” (πρόσεχε σεαυτῷ καὶ φύλαξον τὴν ψυχὴν σου σφόδρα), eller alternativt från 5 Mos 15:9, ”Akta dig så att inte en tanke uppstår i ditt onda hjärta” (πρόσεχε σεαυτῷ μὴ γένηται ῥῆμα κρυπτὸν ἐν τῇ καρδίᾳ σου ἀνόμημα). Uttrycket, vilket är et etiskt imperativ, har en lång och rik historia, av vilken jag enbart ska återge ett fåtal exempel.
I Antonios liv 3.1 från 300-tale får vi veta att Antonios första asketiska övning, vilken han gav sig på innan han gav sig ut i öknen, var att han ”gav akt på sig själv”. Antonios yngre samtida, Basileios av Caesarea, skrev vad som troligen är den första predikan som helt och hållet ägnar sig åt 5 Mos 15:9 (Om orden ”Ge akt på dig själv”). Fastän Antonios liv inte beskriver uppmärksamhetens övning i närmare detalj så beskriver Basileios den utförligt. Långt ifrån en enkel ytlig ”själviakttagelse” och utan minsta koppling till varje slags solipsistisk självupptagenhet har ”uppmärksamheten” ett allomfattande omfång. Den är samtidigt: (1) uppvaknandet av den rationella princip som Gud nedlagt i själen; (2) ett vaksamt förvaltarskap över sinnets rörelser, vilka styr kroppens rörelser och samhället i stort; (3) medvetenheten om sinnets (eller själens) företräde framför kroppen, och om Guds skönhet framför sinnlig njutning; (4) ett engagemang med verkligheten och förkastande av sinnets fantasier; (5) självrannsakan och en vägran att inlåta sig i andras angelägenheter; och (6) inte minst en verklig kunskap om Gud i den bemärkelsen att ”jaget” är Guds avbild, en koppling med vilken Basileios avslutar hela predikan: ”Ge därför akt på dig själv så att du kan ge akt på Gud” (πρόσεχε οὖν σεαυτῷ, ἵνα προσέχῃς Θεῷ).
Bruket att ge akt på sig själv, vilket grundligen stadfästes på 300-talet, förblev central i kristen antropologi och etik. Kommande generationer av författare och asketer utvecklade konceptet, och kopplade generellt samman denna praxis med liknande övningar som t.ex. ”stillhet” (ἡσυχία) och ”andlig nykterhet” (νῆψις). I denna mer omfattande form – som Basileios redan antytt – gavs den en grundläggande roll i det kristna livet och betraktades slutligen som nödvändig, eller som en förutsättning, för frälsningen.
Denna otroliga vikt som lades vid uppmärksamhet förklaras inte bara av att det mänskliga sinnet är benäget till distraktion, utan eftersom det inre livets sönderfallande påbörjades just i och med syndafallet, när människan skilde sig själv från Gud. ”Distraktion” har, utifrån detta perspektiv, rätteligen kallats ”sinnets ursynd.”
Tanken på ett brott i uppmärksamheten till distraktion som den första överträdelsen är ett centralt tema i teologin hos 400-talsförfattaren helige Diadokos av Fotike: ”Den gudomliga kunskapen undervisar oss om att vår naturliga uppfattningsförmåga är enkel, men att den splittrats i två åtskilda funktioner till följd av Adams olydnad.”1 Jaget skapades med ett enkelt, enhetligt och odelat medvetande, men syndafallet splittrade jagets helhet i två ömsesidigt stridande aktiviteter; en som dras till den gudomliga verkligheten, och en annan som lockas utåt mot den synliga världens ytliga intryck genom sinnenas funktioner, och som är underställd en process av pågående fragmentering.
Vi har liknande synsätt i helige Gregorios av Sinais (+ 1346) skrifter, där han menar att människans sinne, skapat i ett tillstånd av vila, blev uppbragt och distraherat när det föll från nåden genom att välja köttslig njutning framför Gud, och därför fann sig själv vara vilse och irrande omkring bland denna världens ting.2 Helige Gregorios Palamas, som kanske anspelar på helige Gregorios av Sinais undervisning, skriver att: ”En stor lärare har sagt att vår inre människa efter fallet naturligt anpassar sig självt efter yttre former” och uppmanar läsaren att ”ge akt på sig själv”, genom ett direkt citat från 5 Mos 15:9.3
När vi glömmer Gud och sträcker oss mot världen underordnas vi ohälsosamma lustar och beroendeframkallande beteenden, drivna av en kontinuerlig upptagenhet med jakten på intet. Fixerade vid ytligheter saknar vi medvetenhet om tingens djupare mening och ömsesidiga relationer. Istället säker vi enbart den del hos ett objekt eller en person som tillfälligt kan tillfredsställa vår längtan efter njutning. Vi ger vanemässigt upp inför våra irrationella lustar och impulser, och sinnet blir förslavat under intrycken (både kroppsliga och psykologiska). Vi splittras till isolerade fragment, lever dubbel- eller trippelliv, med jaget uppdelat i ett otal sinsemellan orelaterade handlingar, så att vår jakt på njutning bidrar till sönderfallet och desorganiseringen av såväl jaget och världen snarare än dessas helhet. Uppdelad i osammanhängande handlingar utförda för irrationell njutning kan sinnet bara ta emot flyktiga intryck av något slutgiltigt och isolerat från allt annat.
Detta tillstånd har diagnostiserats och beskrivits av ortodoxa andliga och asketiska författare, vilka benämner det ett ”splittrat” eller ”skingrat” sinne. Helige Symeon den nye teologens lärjunge Niketas Stetatos påstår till exempel att:
I den mån vårt inre liv är i ett tillstånd av oordning och skingrats bland många motsägelsefulla ting är vi oförmögna att bli delaktiga i Guds liv. Vi längtar efter motstridiga och motsägelsefulla saker, och vi rivs itu av en obevekligt strid mellan dem, och detta kallas ett sinne i dissonans, ett tillstånd som splittrar och förgör själen. Så länge vi är påverkade av våra tankars tumult, och så länge vi styrs och begränsas av våra lidelser, är vi själv-fragmenterade och avskurna från den gudomliga enheten.4
Ändå är det så att om nu uppmärksamhet är svaret på den mänskliga fragmenteringens och sönderfallets dilemma, så är inte målet att återvända till ett föreställt paradisiskt tillstånd för sinnet, utan snarare till den Helige Andes nåd som nedlagts i vårt hjärta i och med vårt dop. Detta sakramentala fokus är centralt för Diadokos andliga teologi. För honom inleds läkeprocessen genom den Helige Andes gåvor, medan det fallna jagets splittring i två återförenas genom att be Jesusbönen. Av detta följer att den främsta motivationen till att öva sig i inre uppmärksamhet, syftet med att vända sig inåt och träda in i hjärtat, är att möta den Helige Ande som bor där, en princip som kontinuerligt och även systematiskt bekräftades av senare bysantinska hesychaster.
I grund och botten finner vi samma undervisning i Skriften. Den förlorade sonen lämnade sitt hem och reste till ett främmande land, där evangeliet säger att han ”skingrade” (eller ”slösade bort”) sitt ”väsen” (översatt till svenska som t.ex. ”förmögenhet”, διεσκόρπισεν τὴν οὐσίαν αὐτοῦ, Luk 15:13). På ett plan innebär detta att han slösade bort alla sina pengar, men den djupare innebörden är att det rör själens förmögenhet, vårt andliga arv, eftersom vårt ”väsen” är den ande som Gud nedlagt i oss, och i vilken, genom det heliga dopet, han satt sin egen nåd och klätt oss i vår ursprungliga ”finaste dräkt” (jfr. Luk 15:22), och ”sänt i våra hjärtan sin Sons Ande” (Gal 4:6). Men när vi skiljer oss från denna nåd, då förlorar vi vår andliga enhet och blir fragmenterade.
Avslutning
Det fallna mänskliga sinnet är fragmenterat, benäget att utan uppehåll söka distraktioner, och splittrat över en orolig oändlighet av osammanhängande tankar och intryck. Våra sinnen är ständigt annorstädes än våra kroppar. Snarare än att arbeta på att mildra denna grundläggande svaghet har vi byggt en kultur av organiserad distraktion som underlättar och medverkar till detta sinnets fallna tillstånd. Man kan argumentera för att datorn i sig är ett fallet sinne, en kraftig förlängning av våra dunkla begär, skapad efter vår egen avbild. Då vi dröjer oss kvar utan ånger i illusionernas värld; då vi förtrollas av bilderna som hoppar omkring på vår skärm, då blir vi ”trötta rovflugor som surrar på sovkammarens fönster”, för att citera Emily Dickinson, desperata efter att konsumera all världens fåfänglighet.
Ändå är det inte vi som är rovdjuren, utan bytet. Det är inte vi som använder informationsteknologin och de sociala medierna. Det är snarare vi som används, manipuleras, exploateras av dem. I vår distraktionskultur genomsyrar offentliga och privata rum av teknologi designad för att tillfångata och tillgripa vår uppmärksamhet: våra inre mentala liv, likt våra kroppar, är blott resurser att skörda för mäktiga ekonomiska intressen (Crawford föreslår att distraktion är för sinnet vad övervikt är för kroppen). Således bör vårt fokus inte enbart vara på teknologi och digital kultur, utan på de intressen och drivkrafter som vägleder deras utformande och förespråkar deras utspridning till varje del av våra liv.
Genom dess långa historia har kristendomen ofta varit underdånig den rådande politiska och ekonomiska strukturen, och glömt att evangeliet inte är härlett av mänsklig kultur, utan föder ett nytt liv. Vi behöver återupptäcka evangeliets styrka som en motkulturell kraft, inte med syfte att destabilisera samhället, utan för att skapa livsbejakande gemenskaper. Vi behöver återupptäcka, inte bara att vår tro och överlåtelse till helighet särskiljer oss från världen, utan att de också frambringar en ny, alternativ värld. Inte en virtuell verklighet utan en verklighet präglad av virtus, dygd.
För att förverkliga vår kallelse behöver uppmärksamhet bli vår grundläggande inställning och etos. Utan uppmärksamhet finns ingen bön, och utan bön finns ingen gemenskap med Gud, ingen delaktighet i gudomligt liv. Att öva inre uppmärksamhet, att stiga ned med sinnet in i hjärtat, är både en verksamhet och en livsstil som sätter oss i en autentisk tillvaro, alltså i vår relation med Gud. Det är därför uppmärksamhet så ofta liknas vid att minnas Gud, den medvetna erfarenheten av den Helige Andes nåd som bor i oss. Att ta i akt, och uppmärksamma, sig själv är den mest effektiva metod som finns för att återerövra ägarskapet över vårt självbestämmande från de som önskar stjäla den från oss. När uppmärksamheten förvandlas genom nåd kommer den upptäcka nya objekt att fästa sig vid, eftersom den kommer ha sin källa i ett nytt subjekt, inte längre anpassat efter denna världen, utan ”förvandlat genom förnyelsen av dess tankar” (jfr. Rom 12:2), kännande och känd av Kristi tankar (1 Kor 2:16).
1Diadokos av Fotike, On Spiritual Knowledge 25: Μίαν μὲν εἶναι αἴσθησιν φυσικήν, αὐτὴ ἡ τῆς ἁγίας ἡμᾶς γνώσεως ἐκδιδάσκει ἐνέργεια, εἰς δὺο δὲ λοιπὸν διὰ τὴν παρακοὴν τοῦ Ἀδὰμ διαιρουμένην ἐνέργειας (Φιλοκαλία, vol. 1, 241); Engelsk översättning i The Philokalia, vol. 1, 259.
2Gregorios av Sinai, On Commandments and Doctrines 60, engelsk översättning i The Philokalia, vol. 4, 222.
3Gregorios Palamas, In Defense of Those Who Practice a Life of Stillness (Ὑπὲρ τῶν ἱερῶς ἡσυχαζόντων) (= Triads 1.2): Ἐπεὶ δὲ καθάπερ τις τῶν μεγάλων περὶ ταῦτα λέγει, τοῖς ἔξω σχήμασι πέφυκεν ὁ ἄνθρωπος συνεξομοιοῦσθαι μετὰ τὴν παράβασιν (Φιλοκαλία, vol. 4, 128). Engelsk översättning i The Philokalia, vol. 4, 338.
4Niketas Stetatos, On Spiritual Knowledge 16–17. Engelsk översättning i The Philokalia, vol. 4, 144. Jag har, av utrymmesskäl slagit samman de bärande tankarna i de båda kapitlen.