Pilgrim då och nu

Under flera år har jag noterat en tendens som gjort mig sorgsen. Ibland har jag tyckt mig vara ensam om den, men på senare tid har flera i min omgivning gett uttryckt för liknande sorg. Därför önskar jag nu skriva om det. Det gäller sfären kring tidskriften Pilgrim och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby (EKiBS). Den sorgliga tendensen är att tidskriften Pilgrim, som hänger intimt samman med EKiBS, gått från att tveklöst representera traditionell kristen tro till att allt mer ge utrymme för dekonstruktivistisk och progressiv teologi. Jag ska kortfattat 1.) ge exempel på vad jag menar, samt ge 2.) min teori över hur det kommit sig att bli så.

Först vill jag dock inleda med att säga att Pilgrim och Bjärka-Säby var en viktig plats för mig i min egen resa till Ortodoxa Kyrkan. Pingstpastor Peter Halldorfs bok 21 kyrkofäder fick mig att vilja läsa allt vad jag kunde komma över av kyrkofädernas skrifter. Pilgrims höstmöten på Nya slottet i byn var generellt sett goda erfarenheter när jag och min hustru reste dit kring år 2005 och ett par år framåt. Peter Halldorf var mycket vänlig och tog väl hand om oss fattiga studenter, och lät oss sova i nån garderob eller förråd, eftersom vi inte hade haft råd med annat boende. Jag har många fina minnen från dessa konferenser.

Även tidskriften Pilgrim var givande för mig under några år. För min del kunde jag inte förlika mig vid Pilgrims och EKiBS’ beslut att förbli ett ekumeniskt konglomerat av spridda traditioner. Jag hade fått smaka trons fullhet i Ortodoxa Kyrkan, och ville inget hellre än att bli en del av henne. Jag och Pilgrim gick skilda vägar, och sedan dess har vägarna korsat varandra allt mer sällan. Anledningen finns säkert att hitta hos båda parter. Men många vänner är kvar i dessa sammanhang ännu, och därför bryr jag mig också ännu om vad som händer där.

1.) Exempel på vad jag menar

När vi prenumererade på Pilgrim och besökte höstmötena på Nya slottet erfor vi att vi mötte traditionell kristen tro. Vi kände igen trosregeln, för att använda helige Irenaeus av Lyons begrepp, i det mesta som sades. Jag kan inte dra mig till minnes att någon vid denna tid t.ex. pläderade för icke-kristen moral eller post-modern antropologi. Talare som Per Beskow, Syster Sofie, Torsten Kälvemark, Per Åkerlund och andra gav uttryck för denna traditionella kristna tron på ett tydligt och väl förankrat sätt. Jag vet att fler än jag fann en plats att växa vidare på i dessa sammanhang, och en bönerutin i tidegärden som är en välsignelse. Beträffande bönerutinen gäller det fortfarande, enligt mina vänner i EKiBS.

Några år efter det att vi slutade prenumerera och bevista höstmötena började jag notera en annan inriktning hos Pilgrim. Det där självklart urkristna blev inte lika självklart längre. Nya talare gavs utrymme. Jag noterade det i ögonvrån, så att säga, när jag läste tidskriften hos vänner eller såg höstmötets program på sociala medier. Tidningen utgav sig fortfarande för att vara en ”tidskrift för andlig vägledning”, men nu erbjöd man talare och texter av människor helt och hållet utanför den kristna traditionen. Humanisten och ateisten Christer Sturmark, socialisten och feministen Kajsa ”Ekis” Ekman, och för kommande höstmöte muslimen och Ship-to-Gaza-aktivisten Johannes Anyuru, samt ingen mindre än KG Hammar, den svenskkyrkliga ärkebiskop som kanske gjort mest för att skada Svenska Kyrkan i modern tid. Dessutom teologer och präster som inte ger uttryck för klassisk kristen tro, utan snarare progressiva tankeströmningar som är så typiska för de som disputerat vid de akademiska institutionerna idag. De förra delar ju inte ens tron (förutom möjligen Hammar). De senare kommer inte lyckas ge andlig vägledning utifrån den progressiva teologins rotlösa relativism.

Jag vet att många som associerar med Pilgrim och EKiBS ställer sig frågande inför denna utveckling. Pilgrim då, för 17 år sedan, är långt ifrån densamma som Pilgrim nu, 2022. Vilka beslutar om vägen framåt? Vilka lyfts fram, och vilka glöms bort, och på vilka grunder? Jag har inget riktigt svar. Jag tror dock att en reflexion från ortodoxt teologiskt håll kanske kan hjälpa Pilgrim med sin egen resa framåt. Man säger sig ju vara inspirerad av ortodox tro, så något öra kanske lystrar inför det jag har att säga?

2.) Min teori om varför denna utveckling skett

Min teori kring denna utveckling är som följer. Pilgrim grundades av goda vänner från olika traditioner. Tanken var att man skulle hänge sig åt ett slags vänskapsbandens ekumenik, en ekumenik som såg det som var gott hos den andre och välsignade det, utan att samtidigt blunda för det man inte höll med om eller kunde acceptera. Denna intention är god i grund och botten, men det är nog ett rimligt iakttagande att den förvandlades till ett slags smörgårdsbordteologi ganska snart. Alltså en teologi och fromhet som implicerade något i stil med: ”alla kristna traditioner är lika bra, lika autentiska, lika goda. Därför kan vi plocka lite här och där och ta det vi gillar.” Den som varit med på en söndagsmässa på höstmötet vet vad jag menar.

Nu kanske man kan ha svårt att se vad som skulle vara så negativt med detta förfarande. Men det försåtliga är att man, genom att tänka så, tror sig skapa djupa rötter i ett slags ”allmänkristen, ekumenisk” tradition, när någon sådan egentligen inte finns. Det är en ekumenisk drömvision utan förankring i verkligheten och kyrkohistorien. Tvärtom finner vi en mångfald av ömsesidigt motstridiga läror i de olika samfundens relation till varandra, motstridigheter som inte går att sopa under mattan utan mindre än att man måste räkna med trosmässigt katastrofal dekonstruktion i efterkommande generation. Vilket är just vad vi ser idag.

Man uppmuntrar denna ekumeniska drömvision, samtidigt som man uppmanar folk att förbli i sina egna traditioner. Resultatet blir förvirring: Hur många pingstvänner känner egentligen igen sig i den andlighet som Pilgrim representerar? För att hävda att rökelse, ikoner, skrudar, helgon och munkkåpor är i enlighet med Pingstkyrkans tradition måste man både dekonstruera traditionsbegreppet och Pingstkyrkan själv. Och när man väl gjort det finns inget som längre hindrar allvarligare missbruk av traditionsbegreppet, så att t.ex. queerteologiska influenser uppmuntras.

Den generation som tagit över Pilgrim och som fostrats av dess unika slags ekumeniska fromhet är inte en grupp troende med djupa stadiga rötter i en bred kristen tradition. Tvärtom tycks det som att smörgårdsbordsteologin ryckt upp de rötter de må ha haft i gamla sammanhang, och inte lyckats rota dem i något nytt och beständigt. Den ekumeniska kristenhet de visionerade om finns inte. Vad händer då? Man söker auktoriteter för sin nya tro. Vilka auktoriteter finns för en ekumeniskt sinnad frikyrklig person uppvuxen i Sverige idag? Man har att välja mellan biblicistisk bokstavstro eller akademiskt verifierad teologi. Problemet är bara att inget av dessa är tjänliga till andlig vägledning.

Biblicismen ges inget utrymme i Pilgrim. Då kvarstår de som, i avsaknad av helig tradition, sätter sin tilltro till akademisk upplysning. Vad som blir frukten av detta är dock varken klassisk kristen tro eller andlig vägledning, utan just dekonstruktivistisk teologi som tagits gisslan av tidens ideologiska trender som florerar fritt inom den humanistiska akademin. Jag säger ingalunda att allt som Pilgrim idag publicerar är präglat av detta, eller att alla talare på höstmötena är sådana. Men jag tycker mig se en tydlig tendens: bort från det klassiskt kristna, in med det ”nya fräscha”. Om jag har rätt är det en förödande andlig vägledning man kommer att ge.

Avslutning

Vad jag skulle önska av EKiBS och de som är engagerade i Pilgrim är att de skulle rannsaka sin ekumeniska vision och varthän den leder. Om jag har rätt – vilket är en öppen fråga – kommer den inslagna vägen inte bli långvarig, så länge man samtidigt menar sig syssla med kristen andlig vägledning. Vad är mitt förslag på väg framåt? Förlita er inte enbart på akademisk teologi. Utforska traditionsbegreppet! Utforska läran om Kristi kyrka. Våga hålla fast vid det givna, det beprövade, det redan uppenbarade.

Trött blivande ortodox präst på Pilgrims höstmöte för många år sedan.