Till Gud genom himlens fönster:
Guds Moder med Kristusbarnet.
Ikon av Katarina. Elsa Katarinas resa har gått från likgiltig ateism, till att fångas av Gud, bäras av honom, och tjäna honom genom ikonmåleriet. Idag är hon pensionär och bor i sin enrummare i Göteborg. Där målar hon ikoner, och hela lägenheten – från golv till tak – är fylld av dessa vackra ”fönster” mot himlen. Efter att ha förlorat båda sina föräldrar tidigt fick Elsa Katarina flytta från Nederkalix till Göteborg. Där bodde hennes syster som tog hand om henne. Hon växte upp utan minsta religiösa influens, likt många svenskar idag, men vad som var förberett för henne kunde hon aldrig ana. Elsa Katarina lämnades av sin man i trettioårsåldern, när hennes döttrar var fem och sju år gamla, något som drabbade henne så hårt att hon led av både sjukdom och förlust. För att vila upp sig fick hon bo en tid på ett hem i Dalarna. Där träffade hon år 1974 sitt livs kärlek i en trubadur som bodde i poeten Dan Anderssons gamla stuga i närheten. Rolf, som trubaduren hette, spelade och sjöng sig in i Elsa Katarinas hjärta. Hon berättar:
En trubadur var verkligen inte vad jag vill ha. Trubadurer var det värsta jag visste. Men så hörde jag honom sjunga och spela och då... ja..., det var min stora kärlek helt enkelt.
Efter att ha levt ensam och tagit hand om sina två döttrar när maken lämnat henne fick hon åter bli förälskad och falla huvudstupa för denne trubadur. Dock blev glädjens tid kort för dem - det visade sig snart att Rolf led av leukemi. Förloppet var hastigt, och han gick bort redan nio månader efter deras första möte. Innan Rolf dog gav han en present till Elsa Katarina: en ikon av jungfru Maria. Han hade köpt den i en liten affär nära sjukhuset där han vårdades.
Varför han köpte ikonen till mig vet jag egentligen inte. Han var inte mer religiös än jag. Han ville nog bara göra mig glad.
Ikonen låg i hennes jackficka, och dök upp då och då under sorgearbetet. Ibland hade hon helt glömt den, när den plötsligt visade sig på de mest oväntade ställen. Samtidigt började hon drömma om färger och penslar - ”jag som bara hade ritat streckgubbar innan!” Det var som om ikonen pockade på hennes uppmärksamhet. Mötet med en ikonmålare fick henne att hörsamma detta, och hon gick en kurs i ikonmåleri. Från den stunden var hon helt fast. I samband med måleriet öppnades hennes andliga sinnen upp ytterligare, men hon märkte snart att hon inte kunde växa och blomma ut i Svenska Kyrkan. Istället sökte hon upp den Ortodoxa Kyrkan i Göteborg, där hon snart blev en medlem.
Det stod klart för mig att det var så jag skulle leva mitt liv och att jag skulle måla ikoner.
Sedan hon tagits upp i den Ortodoxa Kyrkans gemenskap har hon varit aktiv där och följt Kyrkans liv på nära håll som en del av den. Samtidigt spenderade hon varenda krona hon tjänade på att åka till Grekland, Ryssland och Turkiet, för att där träffa de stora ikonmästarna och sitta vid deras fötter. 1984 fick hon Göteborgs kulturstipendium och reste till Valamo kloster i Finland för det stipendiet. Det blev en stor upplevelse för henne, då hon där fick den bästa undervisningen hon fått, i mötet med finska och ryska ikonmästare. Till Valamo kloster brukade hon under flera år ta med sina elever för ytterligare fördjupning i konsten att skriva en ikon.
Katarina i målarverkstaden. Idag är hon en av få erkända Ortodoxa ikonmålare i Sverige, och hennes ikoner kan beskådas i många gudstjänstlokaler tillhörande olika kristna samfund landet runt. I Göteborg kan man hitta hennes ikoner i Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling, Svenska Domkyrkan, Hagakyrkan och Oskar Fredriks kyrka bl.a. Elsa Katarina konstaterar att ikonmåleriet var relativt okänt för 36 år sedan då hon började, men att det idag finns en nyvaknat intresse. ”För egen del”, berättar hon, ”förde ikonmåleriet mig till en levande tro.”
Den Heliga Treenigheten.
Ikon av Katarina.