Kan kristna lära sig om bön av muslimer?
Tidskriften Pilgrim arrangerar en konferens där en muslim ska undervisa kristna om bön. Frågan infinner sig hur arrangörerna ser på bön, och på talesättet "lex orandi, lex credendi, lex vivendi"
I traditionellt kristna sammanhang brukar man betona enheten mellan tron och sättet man ber på. Det är inte ovanligt att höra det gamla talesättet lex orandi, lex credendi, lex vivendi. Det är latin och betyder ungefär ”som vi ber, så tror vi, och så lever vi.” Orden är hämtade från helige Prosper av Akvitanien [festdag 7 juli], ett helgon som stred mot den pelagianska heresin, och som dog omkring år 455.
”Som vi ber så tror vi” betonar alltså den nära kopplingen mellan vår bön, vår tro och sättet vi lever på. Bön är därför inget neutralt, utan för en kristen det främsta medlet till gudomliggörelsen. Lex orandi, lex credendi gäller egentligen som en generell lag för människan, eftersom bön och tillbedjan utgör ett mänskligt existentiellt fundament, vare sig man vill kännas vid det eller inte. ”You gotta serve somebody”, som Bob Dylan sjöng. Vi blir vad vi tillber, sägs det.
”Folkens alla gudar är demoner”, säger profeten David i Psalm 95. Helige Paulus refererar till detta när han skriver, ”Det som de [hedningarna] offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord. Eller skall vi väcka Herrens svartsjuka?” (1 Kor 10:20-22). Varför var detta viktig för hl Paulus? Därför att bön till någon annan än den sanne Guden skulle föra människor bort från deras skapelsegivna mål: gudomliggörelsen.
Vad är egentligen bön?
Utan att gå in på detaljerna måste en kristen ganska snabbt kunna se att Islam är väsensskild från Kristi lära. Men eftersom ämnet är bön kan vi se en tydlig skillnad omedelbart: Kristna har Gud som Fader, och när lärjungarna ber Jesus, ”Lär oss att be” undervisar han dem och säger: ”Fader vår…” Redan här, vid första ordet av den mest grundläggande kristna bönen, får en muslim problem.
Nästa gedigna ortodoxa bönetradition är Jesusbönen, men även här får muslimen problem eftersom de inte bekänner Jesus som sann Gud och sann människa. Bönens syfte är att upprätta relationen mellan Gud och hans barn, och det är därför vi kallar Gud för Fader. Fäderna säger att Sonen är Guds Son till sitt väsen, men vi är det genom adoption.
Om man inte förstår bönens roll i gudomliggörelsen har man inte förstått vad kristen bön är. Att bjuda in en muslim att tala om bön måste således bottna i en humanistisk syn på bön som ett ”allmänreligiöst fenomen” som är intressant att studera. Man förstår inte att denna icke-kristna bönepraxis leder någon annan stans än till Guds familj. Det är inte den inbjudna muslimens fel. Det är bara ett faktum. Varför det har blivit så här på Pilgrims konferens är svårt att säga, men jag misstänker att humanism och perennialism trumfat över tillit till traditionen, vilket jag skrivit om tidigare.
Vilken är bönens “vivendi”?
Utan tvivel är de flesta muslimer goda medmänniskor. Jag tvivlar inte heller på att den inbjudne talaren är både klok och av god vilja. Likväl företräder hon en bönetradition som leder någon helt annanstans än till Gud. Om nu principen lex orandi, lex credendi, lex vivendi är är rimlig, vad kan vi då se för konsekvenser där Islam tolkas i enlighet med sina egna lagskolor? Jag vill inte såra enskilda muslimer, men för att uttrycka mig milt har Islam generellt sett en del arbete kvar vad gäller gemene mans bild av religionen som sådan. För att förstå vad jag menar kan man till exempel fråga Chat-GPT om världens tjugo värsta terrororganisationer och vilken religiös koppling de har.
Frågan är inte teoretisk för mig. Den är både personlig och pastoral. Jag känner själv konvertiter från Islam som lider för sin omvändelse till Kristus, som inte kunnat tala om det för sin familj eller släktingar med risk för social utfrysning eller i värsta fall död. Jag känner kristna som levt i områden dominerade av Islam, och som vittnar om vilken frukt denna religions bär. Jag hör till en kyrka som lidit och räknats som dhimmis under sekler i Mellanöstern. Jag vördar helgon som fått sätta livet till för sin bekännelse till Kristus.
Dra lärdom av helgonen
Hur har traditionella kristna hanterat denna historiska verklighet? Låt mig redovisa för ett stycke ur Synaxarion. Det är de 42 martyrerna i Amorum [6 mars]. Synaxarion berättar:
År 838 besegrade kalifen av Bagdad, Al-Mutasim, i spetsen för en mäktig saracensk armé bysantinerna och kom för att belägra staden Amorium i övre Frygien. Efter att ha intagit staden skonade han endast de främsta officerarna, fyrtiotvå till antalet, och förde dem, beslagna med tunga kedjor, till Syrien, där de låstes in i ett mörkt och smutsigt fängelse.
Synaxariet berättar sedan om deras mycket svåra förhållanden i fängelset, och om hur man försöker få dem att överge sin kristna tro:
De motstod alla försök från kalifens sändebud som försökte få dem att avsäga sig sin kristna bekännelse. Kalifen, som ansåg att erövringen av en stad inte var något jämfört med erövringen av själar, lovade dem att deras liv skulle skonas om de bara låtsades ha konverterat och deltog i offentliga böner med honom. Martyrerna svarade sändebuden: ’Skulle ni göra samma sak om ni var i vårt ställe?’ ’Javisst,’ svarade muslimerna, ’för det finns inget dyrbarare än friheten’ [se taqiyyah]. De kristna svarade: ’När det gäller religionen tar vi inte råd av dem som inte står fasta i sin!’
Några dagar senare anlände andra sändebud som försökte locka dem till Muhammeds religion, vilken utlovar alla slags köttsliga njutningar i detta och nästa liv. Efter att ha lyft blicken mot himlen och beväpnat sig med Skriftens inspirerade ord svarade de tappra kämparna för tron att sådana löften var bevis på falskheten i denna religion, vilken underkastar vår förnuftiga själ, skapad till Guds avbild, köttets tyranni. Fakirerna påminde de också om att Mohamed inte hade tillkännagivits av någon profet, medan hela det gamla förbundet vittnar om Jesu Kristi ankomst.
De 42 martyrerna mötte så småningom döden genom halshuggning.
Muslimer möter nu Jesus i drivor. Varför då låta inlåta sig till ”allmänreligiös religionsdialog” när man är ett sammanhang som säger sig syssla med andlig fördjupning? Varför inte istället leda muslimer till Kristus, och inte förespegla att vi behöver lära av Islam? Må de heliga 42 martyrerna hjälpa oss att i alla lägen förkunna att vägen är en enda, Jesus Kristus, och lära oss av honom att be, istället för att be på ett sådant sätt som leder vilse.
